tisdag 4 augusti 2009

Saknaden försvinner aldrig

Mormor. Det är så tråkigt att du är borta. Det är så tråkigt att du aldrig mer kan ringa till mig och fråga hur det är på det där alldeles speciella sättet som bara du kunde. Hur du kunde göra min mamma glad som ingen annan kan. Varje gång jag tänker på dig hugger det till i hjärtat för jag önskar så mycket att du kunde finnas här för mig. Jag önskar att du hade fått se mig ta studenten, jag önskar att du hade fått se mig på balen för jag vet att du så gärna hade velat det. Jag önskar att jag hade fått göra dig sådär fin i håret som du ville va, jag önskar att vi hade fått mer tid tillsammans. Jag önskar att du hade fått träffa min pojkvän Jimmie. Han och jag har hälsat på dig vid din viloplats och han har tröstat mig när jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka.
Jag önskar att jag hade fler foton på dig och jag önskar att jag hade skrivit rent den där novellen du skrev. Det är det inte försent för ännu. Jag önskar att det hade funnits fler lika goda människor som du var.

Är det rättvist att försvinna när man är så ung som du var? Du var bara 64 år mormor men jag vet också hur mycket du kämpade ända in i det sista. Till slut orkade du inte mer och du struntade i att luta dig åt sidan i sjukhussängen och trycka på den röda knappen. Jag minns det som det var igår, när du låg där på sängen, fortfarande varm när jag tog din hand för sista gången. Jag är glad att jag hade sagt till dig att jag älskade dig 2 dagar innan du gav dig iväg.

Jag lider med alla andra som liksom jag går igenom det här svåra, speciellt dig Laura, som precis just nu går igenom det.
Efter 2,5 år tänker jag fortfarande på min mormor varje dag och då ser jag framför mig min glada härliga mormor som trots att hon alltid hade så ont tänkte på alla förutom sig själv.
Tårarna kommer aldrig sluta rinna för dig men heller inte leendena och skratten. Du gjorde mig lycklig mormor och utan dig saknas en bit av mitt hjärta.

Jag ska skriva klart din berättelse, det lovar jag.
Du kommer alltid finnas med mig, i mitt hjärta och i mitt minne.
Jag hoppas att du möter mig den dagen min dag är kommen.
Jag älskar dig!
Din favoritblomma mormor<3
(google.se)

2 kommentarer:

Karin Holmér sa...

Jag va vad du menar! Jag känner precis likadant för min Farmor. Det var 4 år sen hon dog nu, men man saknar ju så mycket!

Du får leva på dom goda minnena och få energi därifrån. Är 100 % säker på att din mormor var med dig både på balen och studenten! Hon är kanske inte här fysiskt, men hon finns hos dig.

Michaela sa...

Ja man är rätt sugen :)

Förresten tack gumman. Såg att du hade skrivit med mig i detta inlägg. Skönt och veta att det finns någon som förstår, som man kan prata med.
Länkade förresten tillbaka till detta inlägg och din blogg i ett av mina inlägg :)