En spegelblank, perfekt fasad

Ett vägskäl. Det är just så det känns. Ett vägskäl vars vägar leder till två helt skilda mål. Vilken väg man än väljer så leder den inte till ett bra ställe. Man hamnar hela tiden i ett nytt vägskäl där ännu fler val ska göras. Två stycken blir till tre. Fyra stycken blir till fem och så vidare. Trots valmöjligheterna så ser man ingen positiv och bra väg ut. Beslut ska fattas hit och dit. Önskningar ska uppfyllas och krav ska levas upp till. Varför gör det så ont? Varför kan man inte ha ett tunnare skal? Varför ska man alltid visa sig så stark? Varför vill man att fasaden ska vara så perfekt?
Slutligen kommer fasaden att börja vittra och smulas sönder mer och mer. Sedan står man där, avklädd och utlämnad. Vad finns då att göra åt saken? När man är så nedbruten att man inte orkar längre?
Vad gör man när det inte längre finns någon där? När det aldrig funnits någon där? När det finns några där fast man aldrig vågat öppna sig och smutsa ner den vackra fasaden? Medlidande blickar som följer en... folk som säger, jag finns här för dig om du behöver mig.

Den tjocka fasaden finns ändå där. Finputsad, kall och blank. Den släpper ingen in på bara skinnet. Den låter ingen hjälpa en. Den vill klara sig själv. Vill se bra ut utåt.
Den hjälper andra men låter ingen hjälpa tillbaka. Den ska visa sig stark och att den kan stå emot allt. Vatten, vind, eld, jord. Inget kan bryta den.

Fasaden finns alltid där...

Obligatorisk utgång?

Är det obligatorisk utgång på juldagen? Isåfall, varför känner jag mig så opepp?
Jo, det kan jag svara på!
1. Jag har fått två gigantiska finnar på vänstra ansiktshalvan som trots diverse concealer, foundation och puder kvarstår och lyser med sina bländande röda nyanser.
2. Jag är fattig efter all julshopping och på alla krogar kommer det vara dyrt inträde.
3. Jag har ingenting att dricka. (Jag vet, det låter fjortis men vem vill festa på julmust?)
4. Jag har inga festkläder.
5. Det är fruktansvärt tråkigt väder ute. Spöregn, slask, is, skit, blää.

Varför är alla andra så peppa då? Jo, för att de helt enkelt är mycket piggare än mig.
Blir det någon utgång för mig då? Det vet jag inte än!

Tv:n eller krogen? Just nu leder tv:n.

Äntligen!

Nu har jag fått hem mitt nya mobila bredband. Varit utan internet på min dator i två månader, inte för den skull att jag har lidit men det är skönt att slippa tjata på brorsan hela tiden och fråga om man får låna hans dator.
Ska bli skönt att äntligen få sitta och skriva på bloggen i lugn och ro utan att en lillebror flåsar en i nacken och påpekar att jag nu har suttit mina tio minuter. Jag kan inte vara särskilt kreativ på tio minuter. Det blir bara konstigt och massa stavfel och jaa, helt enkelt väldigt ointressant så därför har det inte blivit någon daglig uppdatering. Jag har faktiskt haft rätt fullt upp på senaste tiden. Har det inte varit det ena så har det varit det andra. Jag är alltid på väg någonstans.

Föresten måste jag ju också påpeka att jag äntligen har tagit körkort! 1 år tog det från det att jag var på handledarutbildningen till att jag hade körkortet i handen. Helt okej tycker jag i alla fall. Uppkörningen var igår och den gick precis felfritt. Han hade ingenting att klaga på och det kändes så jäkla gött! Nu ska jag bara lära känna min lilla Nissan Micra Special Edition;). Tova tyckte att tutan lät lite pensionärig, jag tycker den låter pimpad. Mohaha, den är grym och den heter Lilla Blå. Ni kommer förstå varför när ni ser den.

God jul på er för imorgon blir det inget bloggande!

Mobbargruppen på Facebook

Asså jag skäms! Och då är det inte för Idol-Eriks flickvän utan för de cirka 15-16 000 personer som gått med i mobbinggrupperna, " Vi som skämdes för Idol-Eriks flickvän" och vad fasen de nu heter. Att man ens orkar hålla på? Uppskattningsvis skulle jag gissa på att åtminstone 75 procent av medlemmarna i dessa grupper är unga tjejer och för all del, klimakteriekossor som är ute efter lammkött. Jo, självklart är det avundsjuka det handlar om. Så länge som just du har suktat efter Erik Grönwall där hemma i tv-soffan och när du sedan ser hans tjej där uppe på scenen som han visar så otroligt mycket kärlek till, jaa då ska vi börja säga att hon bara vill ha uppmärksamhet och hon stjäl hans moment och så vidare och så vidare. Visst, absolut, hon stod länge uppe på scenen men vadå då? Hon var ju asaglad att hennes älskade pojkvän hade vunnit.
Dessutom hade väl Erik fått en jäkla massa uppmärksamhet kvällen igenom. Jag menar han fick ju flest röster och vann!

Så småtjejer och klimakteriekossor, ni behöver inte oroa er beträffande vår uppmärksamhet till Erik. Den är det ingen fara med, det vill jag lova.
Om ni nu tycker att flickvännen stal så mycket uppmärksamhet, då kanske ni ska köpa hans singel eller skiva när den kommer ut och ge han uppmärksamhet den vägen istället - inte genom att starta en mobbinggrupp på Facebook!

Suck

En dag som denna...

... sitter man och längtar till allt sådant där roligt som ska hända snart.
Jul, nyår, you name it. Känner på mig att nyårsafton kommer bli grymt lyckad eftersom den ska spenderas med bästa Jimmie, bästa Michaela och bästa Jerry! Top notch ju^^. Massa god mat, bra musik, härliga drinkar och en massa annat skoj. Kan man undvika att längta eller?
Näe, jag får helt enkelt tillåta mig att längta. Ibland är det bra!

Det händer ju fler roliga saker nu de närmaste veckorna men mer om det får ni veta när det faktiskt har hänt;).

Ciaooo!

Sjungande buskar

Haha, idag när jag gick hem från gymmet så tog jag en liten omväg. Gick över Långängsvägen och där kan vi snacka om att det lyste, blinkade och spelade. Herregud, har man inte gått lite för långt i julpyntningen när man hör en buske sjunga julsånger. Jag höll på att smälla av när jag gick förbi en buske som om och om igen spelade "We wish you a merry christmas" samtidigt som den blinkade för fulla muggar. Jag kunde inte låta bli och skratta så det gick jag och gjorde för mig själv i mörkret. Jag fick låtsas att jag pratade i mobilen för att inte verka helkonstig.
Buskar som sjunger julsånger, det var något nytt faktiskt. Too much eller vad tycker ni?

Jul, jul, strålande jul!

Jag fullkomligt älskar att köpa och ge bort julklappar. Jag är definitivt en giver och inte en taker. Tycker det är mycket roligare att ge saker än att få. Hade jag haft möjlighet så hade jag köpt presenter till folk året runt. Men, men så är ju inte riktigt fallet och därför har jag väl bestämt mig för att tona ner lite vad det gäller julklappsköp med mera. Kanske behöver man inte köpa en massa onödiga saker till familjen utan att man istället verkligen tänker igenom något speciellt. Vad, är då den stora frågan? Ibland är inte fantasin på topp och så är det väl bara. Så himla dumt att fantasin på något sätt flyttar ifrån mig in i en stuga långt ut i skogen just vid juletider.
Har ni några förslag på roliga julklappar? Vilken är årets julklapp enligt dig?
Dela med dig här på bloggen!

Kram

sch slutar de flesta ord med...

Ja, nu är det nog dags för ett inlägg till. Nästan en vecka sedan jag skrev sist men jag kan glädja er med att ni inte missat något spännande som hänt i mitt liv.
Det är mestadels därför jag inte har skrivit och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva om nu heller.
Ni missade väl förresten inte Parlamentet igår när André Wickström videobloggade? Jag trodde jag skulle skratta ihjäl mig. Han var så jäkla lik alla små fjortisar som videobloggar om sådant som folk fullständigt skiter i. Tror tyvärr inte klippet kommit ut på Youtube ännu men jag är säker på att den finns på tv4.se. "Asså jag har ju såhär ett eget ord då, Parlamentisch". Tummen upp för den sköningen.

Ska förresten prova på Berroca som de gör reklam för på tv. Det är typ fullt av vitaminisch ba lixom. Hoppas på att det ska öka mitt välbefinnande och mitt lugnisch asså typ!

Att finna sig själv

Idag är en sådan där tråkig dag som jag ibland brukar skriva om. Det är grått, det är mörkt och det finns inget att göra. Dagen rinner bara ur händerna på dig och när du sedan går och lägger dig ikväll kommer du känna att du inte gjort någon nytta alls. Kanske måste det finnas sådana dagar men jag klarar inte riktigt av det här med att bara gå runt i myskläder hela dagen och slappa. Under tiden jag gick i skolan så hade jag gärna sådana dagar, gärna hela helger. Nu känns det dock som att livet bara rinner iväg.
Kommer ni ihåg hur sakta man tyckte att tiden gick när man var liten? Hur dagarna riktigt segade sig fram.
Jag tror att efter man gått ut gymnasiet och ska börja jobba börjar tiden gå i en rasande fart. Varför förstår jag inte och lär väl aldrig göra heller. Det bara är så.
Barn säger: Mamma, varför går tiden så sakta?
Vuxna säger: Gud, vad tiden går fort!

Ibland känns det som att man inte kommer hinna med att leva livet för att något har satt en på flashing forward. Jag är så rädd för att missa saker. Jag är så rädd för att inte hinna uppleva allt jag vill.
Vad vill jag egentligen?
Inte den blekaste aning och jag behöver kanske inte veta det ännu. Pressen att finna sin plats i samhället tror jag att många känner och det är inte det enklaste. Kanske ska man inte bara ha en plats i samhället utan två, eller tre eller rentav en massa platser?
Min kamp om att finna mig själv tog inte slut efter gymnasiet som jag trodde utan den kommer att fortsätta. Man kan aldrig säga när eller hur man finner sig själv. Det är något som bara händer och det när man minst anar det.
Vet jag vad jag kommer göra om 1 år, 2 år eller 10 år? Svaret är nej och kanske vill jag inte veta det ännu. Jag vill leva i nuet, leva just nu! Det är ett sjuhelsikes vardagsproblem som jag vet att många delar med mig. Man längtar så mycket till något som ska hända om 1 vecka, 1 månad att man inte ser allt det andra roliga som händer runt omkring en.

Man ska ta vara på sitt liv, men hur?
Vad är ett liv egentligen för mig?
Det är verkligen saker att fundera på!