En spegelblank, perfekt fasad

Ett vägskäl. Det är just så det känns. Ett vägskäl vars vägar leder till två helt skilda mål. Vilken väg man än väljer så leder den inte till ett bra ställe. Man hamnar hela tiden i ett nytt vägskäl där ännu fler val ska göras. Två stycken blir till tre. Fyra stycken blir till fem och så vidare. Trots valmöjligheterna så ser man ingen positiv och bra väg ut. Beslut ska fattas hit och dit. Önskningar ska uppfyllas och krav ska levas upp till. Varför gör det så ont? Varför kan man inte ha ett tunnare skal? Varför ska man alltid visa sig så stark? Varför vill man att fasaden ska vara så perfekt?
Slutligen kommer fasaden att börja vittra och smulas sönder mer och mer. Sedan står man där, avklädd och utlämnad. Vad finns då att göra åt saken? När man är så nedbruten att man inte orkar längre?
Vad gör man när det inte längre finns någon där? När det aldrig funnits någon där? När det finns några där fast man aldrig vågat öppna sig och smutsa ner den vackra fasaden? Medlidande blickar som följer en... folk som säger, jag finns här för dig om du behöver mig.

Den tjocka fasaden finns ändå där. Finputsad, kall och blank. Den släpper ingen in på bara skinnet. Den låter ingen hjälpa en. Den vill klara sig själv. Vill se bra ut utåt.
Den hjälper andra men låter ingen hjälpa tillbaka. Den ska visa sig stark och att den kan stå emot allt. Vatten, vind, eld, jord. Inget kan bryta den.

Fasaden finns alltid där...