SD i riksdagen? Ganska spännande faktiskt!

Så då har det varit val och det hela slutade med att alliansen fortsätter styra. Känner mig faktiskt ganska så nöjd med det.
Alla är grymt chockade över att SD kom in i riksdagen trots att vi alla visste om det. Tycker det är ganska fjantigt av folk att hålla på att gnälla om det. Vi lever i en demokrati och i år blev det så att de får en chans att vara med. På så sätt är det helt rättvist.
Många menar att SD:s röstare är okunniga och inte bryr sig om politik egentligen. Hur kan man veta det?
Tycker det också är rätt galet att alla övriga politiker i riksdagen endast pratade om hur man skulle få SD att inte komma till i riksdagen. Hur töntigt som helst och man såg verkligen hur rädda och chockade de var.

Jag stödjer inte SD och deras politik men jag tycker att många har betett sig väldigt, väldigt omoget och elakt mot bland annat Jimmie Åkesson.
Som sagt, vi lever i en demokrati och dessa 4 år kommer SD sitta i riksdagen! Just deal with it!

Tycker att de ska bli spännande att se vad som händer när SD får röra om lite i grytan! Om inte annat kommer de göra de andra partierna mycket mer skärpta.

Why don't you name it FJORTLOG?

Herre GUUUUD! Hur många människor är det egentligen som har en blogg här i Sverige? Säkert hälften av Sveriges befolkning!
Nu har det tydligen kommit något som heter soclog(?) och det verkar gå ut på att få kommentarer, lägga upp bilder och få vänner. Hm, är detta nästa stora grej inom bloggvärlden? Låter mer som någon form av bilddagboken.
Men, men, en perfekt samlingsplats för alla fjortisar som vill börja blogga och bara skriver "asså, ba, typ, vet ni vad jag gjorde idag det var så himla pinsamt jag gick förbi en kille och så sa han hej och jag ba asså gud vad pinsamt och jag bara gick förbi". Sådana som inte vet hur man använder punkt och diverse skiljetecken och allt annat som underlättar för de som ska läsa bloggen.

En blogg är ett kanonsätt att föra fram sina åsikter, hålla familj och vänner uppdaterade om vad som händer i ens liv och så vidare men ibland sitter man enbart och suckar när man läser vissa bloggar. En del har verkligen INGENTING intressant att säga, inget underhållande på något sätt och de är absolut oläsbara.
Kanske har jag blivit för "vuxen" för att förstå fjortisspråket? Det kan ju faktiskt vara anledningen.

My GOD, jag börjar bli gammal!
Puss

Varför gottar vi oss i andras olycka?

En tanke slog mig i morse när jag smygtittade på Efter tio samtidigt som jag packade min väska.
Stefan Sauk var på besök i studion och han tog upp en väldigt intressant sak. Varför är vi människor så intesserade av andras olycka? Varför är vi så nyfikna när ett par exempelvis ska skilja sig? Varför tycker vi det är roligt att titta på när två personer som egentligen är bästa kompisar bråkar och kastar skit på varandra? Varför, varför, varför?
Jag märker själv här på bloggen att jag har så avsevärt mycket mer läsare under perioder då jag är deppig, ledsen och har problem än när jag faktiskt mår bra och är glad. Blir mitt skrivande på något sätt intressantare under dessa perioder eller är folk helt enkelt så intresserade av att läsa om hur dåligt jag mår? Kanske sitter en del och hoppas att det ska bli ännu mer problem för mig för det innebär ju ännu mer intressant läsning? Erkänn att jag har rätt?

Är det verkligen okej att gotta sig i andras olycka? Det är en fråga som jag ställer mig och kanske finns det inget svar på det.
Jag tror att dessa svaren skulle bli dubbelmoraliska. Jag menar, det sitter ju faktiskt en person och skriver och det finns folk som läser. Vad folk väljer att skriva och vad folk väljer att läsa är ju upp till var och en. Däremot tycker jag att det är ganska sorgligt när folk slutar uppmärksamma varandra just av den anledningen att de faktiskt mår bra och är glada.

När jag är ledsen och deppig blir jag emellertid poetisk, emellertid tom. Kolla detta inlägget jag skrev under en period då jag inte mådde särskilt bra. Jag tycker ändå det är ganska vackert och skört skrivet. Nu känns det som att jag tittar tillbaka på mig själv och för bara några månader sedan var jag en ganska skör människa och det krävdes inte mycket för att självförtroendet åkte i botten och jag blev ledsen.
Jag jobbar med mig själv varje dag. Det är något jag måste göra.

Självmord

Hittade ett inlägg i den här tjejens blogg som jag känner att jag vill diskutera.
Det handlar om det mycket känsliga ämnet självmord.

Hur många tonåringar har aldrig fått tanken: "Det är ingen som kommer sakna mig ändå", "Livet är bara skit" och så vidare?
Jag själv har mått riktigt dåligt men jag har aldrig visat det för någon och jag tror många som är bekanta med mig blir chockade när ni läser detta.

Jag bara byggde upp som ett svart monster inuti mig och inombords tynade jag bort mer och mer. Jag kunde aldrig prata med någon, jag ville aldrig prata med någon. Det perfekta fasaden fick inte förstöras.
Så många gånger som jag tänkte, jag vill inte mer, jag orkar inte. Att jag ständigt höll allting inom mig och att som 13-14-åring gå runt och själv bära på alla dessa smärtsamma känslor har förstört mig lite idag. Jag kan inte öppna mig något vidare för folk, jag är väldigt stängd angående mina känslor, vilket bland annat min pojkvän drabbats av. Vi kan aldrig tala ut om vi bråkar för när vi gör det så sluter jag in mig själv som en mussla och blir alldeles iskall. Det är någon form av försvarsmekanisk som bryter in och jag tror även att den här känslan drabbar många som är självmordsbenägna i tonåren. Så fort folk upptäcker att du är svag så sluter man sig. Man vill så gärna verka stark, man vill inte att någon ska veta.

Jag tror på tanken att det alltid finns en väg ut och den vägen är inte att ta livet av sig. Man kan klara allt, trots att du har fått men för livet av saker som hänt under ditt tidigare liv.

Är man självmordsbenägen så kan man inte tänka på det här sättet som jag nu säger men däremot kan du få hjälp av andra att tänka det åt dig.
Gör inte som jag och slut dig som en mussla, det är något som kommer ge dig men för livet och att bara reda ut en liten diskussion kommer bli en pina. Man måste våga släppa ut det svarta inom sig och tro mig, av egen erfarenhet vet jag att det inte är lätt, jag har inte lyckats ännu.
Jag jobbar med mig själv varje dag, ibland faller man tillbaka men ibland klättrar man också några steg uppåt.
Att det sedan finns folk som säger: "Amen, det där det är väl ingenting, det finns de som mår mycket sämre och har det mycket värre", så är det inte sant för fem öre. Alla har sina problem och inga problem är för små. Ett litet problem kan om det inte reds ut växa sig större och bara bli värre och värre.
Man får inte gå och tänka att ens problem är för litet för det finns alltid någon som kan hjälpa dig att må bättre. Det är mycket bättre att ta tag i det innan det har växt sig okontrollerbart.

Jag reagerar också på att många säger att det är så himla själviskt att ta självmord. Hur kan det vara det? Att offra sitt liv är väl något av det mest osjälviska man kan göra? Visst, du lämnar många ledsna människor bakom dig men hur kan man tänka att personen som tog sitt liv var självisk istället för att tänka på hur dåligt han eller hon måste ha mått?
Tänk hur dåligt många människor kan må som inte tar sitt liv. Tänk då på de som verkligen tar sitt liv... ja, ni förstår säkert vart jag vill komma?

Jag lyckades ta mig förbi det där stadiet då man kände att man aldrig dög, att man inte skulle vara saknad om man dog och så vidare med livet i behåll. Jag är väldigt glad för att jag bestämde mig för att klara det och det helt på egen hand. Det är nästintill ingen som känner till mina verkliga problem. Dock känner jag att jag nu kan lämna det som hände för 5-6 år sedan bakom mig och gå vidare. Jag behöver inte berätta för alla vad som hände då för jag har lyckats ta mig upp ur det svarta hålet.
För dig som är där nu, där jag var för 5 år sedan rekommenderar jag dock att prata med någon professionell. Ett alternativ är också att prata med någon du verkligen litar på, exempelvis en lärare eller kompis som i sin tur kan hjälpa dig att hitta en bra psykolog eller liknande.

Inga problem är för små och jag hoppas verkligen att folk kan börja inse det och definitivt att folk som ständigt uttalar sig såsom, "då har du inte problem" eller "då vet du inte hur det är att må dåligt". Det är ett så sjukt dåligt sätt att uttrycka sig inför någon som inte mår psykiskt bra och överhuvudtaget ett skitdåligt sätt att uttrycka sig på. Tänk på att det faktiskt kan finnas unga tjejer och killar som läser det där och då tänker de: "Nähe, okej, mina tonårsproblem är inte så farliga". Det får ju bara fler och fler att tänka: "Näe, jag mår inte tillräckligt dåligt för att få hjälp".
Vad är tillräckligt dåligt då? Ja, svara på det ni som tror er veta.

Det är de små framstegen varje dag som gör det. Jobba med er själva och fokusera på framstegen. Det är okej att åka ner några steg igen för vissa dagar kommer man att må dåligt och tänka tillbaka på tiden då allt hände. Det viktiga är då att inte ge upp, fortsätta klättra uppför stegen och kämpa vidare.
Vi har förutsättningar att göra något bra här i livet.

Jag vill, vill du?

Är partierna i riksdagen rädda för SD?

Jag frågar mig... varför är det ingen som vågar ställa upp i en debatt emot Sverigedemokraterna? KD:s partiledare, Göran Hägglund har tidigare sagt att han inte skulle tveka att ställa upp på en debatt men när han sedan fick en förfrågan från Jimmie Åkesson så drog han sig ur och sa att han var tvungen att åka på semester. Det är heller inte någon annan partiledare som visat minsta intresse att ställa upp i en debatt mot dem. Vågar man inte? Vill man inte? Vad är det frågan om?
Jag tycker inte man har rätt att snacka en massa skit och för att citera Göran Hägglund: "Snart säger de väl att lövhalkan på spåren på hösten och de alltför svåra frågorna i Jeopardy också beror på invandrarna" så tycker jag att det är ett jäkligt trångsynt uttalande. Att han dessutom beskyllt SD "att enögt titta åt fel håll" är ju bara pinsamt eftersom han i det läget gjorde exakt likadant.
Detta var ett par år sedan och Göran Hägglund har ännu inte ställt upp i någon debatt mot Jimmie Åkesson.

Vet partiledare att de kommer att förlora en debatt mot Sverigedemokraterna? Att SD har rätt i många utav sina ståndpunkter och att de har många svårslagna argument? Jag skulle verkligen vilja se en debatt mellan SD och något av partierna som nu sitter i riksdagen. Vem skulle knäcka vem?

Vem slår K.O. och vinner mästarbältet?
Vad tror ni?

I huvudet på en mördare

Vad är det egentligen som döljer sig i huvudet på en mördare? Kan vem som helst bli det och vad är det som gör att vissa människor kan gå fram till en annan människa och skjuta huvudet av honom/henne eller sticka en kniv i buken på någon?
Vad är det som driver de framåt?
Det är något jag hela tiden funderar på när jag ser artiklar såsom, "Han förstökte mörda sin flickvän", "Elin, 22, brutalt mördad".

Kan vem som helst bli en mördare?
Vad tror ni?

Sverigedemokraternas familjepolitik

Ni som läst min blogg tidigare har förstått att jag har börjat intressera mig för Sverigedemokraterna. Inte för att jag tycker om dem men heller inte för att jag tycker illa om dem. De är bara ett parti som intresserar mig på grund utav att så många föraktar dem. Varför detta hat?
Jag vill helt enkelt ta reda på djupet vad de står för och vad de kan göra för vårt land, Sverige.
Idag har turen kommit till familjepolitiken.
SD:s syn på den så kallade kärnfamiljen kan tänkas vara väldigt konservativ och vid första anblick är det just så den uppfattas.
SD menar att familjen är samhällets "innersta kärna" och själva förutsättningen för den mänskliga fortplantningen. Därför är bevarandet av kärnfamiljen som bas i samhället en väldigt viktig och nödvändig uppgift. Det är viktigt att värna och stärka denna.
Man vill försvara och förstärka familjens ställning, skapa ett barnvänligt samhälle och ett tryggt samhällsklimat som alltid ser till barnens bästa.
SD vill också lyfta fram att "värna om den traditionella kärnfamiljen" inte ska tolkas som ett ringaktande av ensamstående föräldrar och att de ska få den hjälp de eventuellt behöver.
Det låter väl inte så konstigt? Att SD dessutom vill främja en utveckling som ger familjerna större självständighet och valfrihet tycker jag är fantastiskt. SD tycker liksom jag att det är galenskap att ha ett barn på dagis måndag-fredag mellan klockan 6-18 och man vill skapa möjligheter för föräldrar att vara hemma hos sina barn mer utan att det påverkar deras ekonomi drastiskt.
På varje avdelning på ett dagis går idag cirka 30 barn. Det är alldeles för många för att barnen ska kunna utvecklas på ett bra sätt och SD vill minska dessa barngrupper. Man vill också ta tillvara på barnens fantasi och leklust.
Som de flesta har uppmärksammat så är även skilsmässoantalen i Sverige skyhöga och folk skiljer sig hit och dit. Detta tar SD på allvar och man vill på ett tidigt stadie berätta för unga människor, betydelsen av ansvarsfulla relationer, exempelvis under skolornas sex och-samlevnads-lektioner. Dessutom anser man att kostnadsfri familjerådgivning bör finnas i varje kommun.
Som många tror är SD inte emot adoption, däremot anser man att varje barn bör få växa upp under goda förhållanden med sitt eget folk i sitt eget land eftersom så långt det går eftersom att många adopterade inte kan känna sina starka rötter och ha en "trygg identitet".
Att SD anser detta är för att att det har en oerhört stor betydelse för de själva att känna tillhörighet och starka rötter.
Vad det gäller homosexuellas rätt att adoptera anser SD att ett barn har rätt till både en mor och en far och vill därför inte att homosexuella varken ska få insiminera eller adoptera.
Som ni förstår så kan jag inte rabbla upp allt vad SD står för inom familjepolitiken och för att inte tråka ut er så kan ni som vill veta mer läsa här för mer information

Vad anser då jag om allt detta? Jo, jag tycker att SD har många kloka punkter, exempelvis vad det gäller barnomsorgen. Jag har alltid tyckt att det är galenskap att ett barn ska behöva växa upp och enbart uppfostras av fröknarna på dagis.

Ett känsligt ämne är detta med homosexuella. Jag tvivlar inte på att ett homosexuellt par skulle bli utmärkta föräldrar så på den punkten har jag väldigt svårt att stötta dem. Att de sedan säger att det är centralt för SD att alla människor, oavsett könstillhörighet ska ha samma rättigheter är svårt för mig att förstå.
Jag förstår däremot deras tanke om att kvinnor och män är olika. Kanske är det så att ett barn behöver både en fadersroll och en modersroll i sitt liv som den inte har möjlighet till med ett homosexuellt par som föräldrar? Det är inget jag kan uttala mig något vidare om eftersom att jag har noll erfarenhet från något liknande.
Att barn har blivit oroligare, mer stressade och bråkigare, mindre respektfulla och liknande i skolan är något vi alla vet om och kanske beror det på en otrygghet vi har här i Sverige?

Vad jag tror många gör fel när de dömmer SD är att de bara läser de första meningarna som till synes kan verka lite "dömmande". Hade de fortsatt att läsa så hade de upptäckt att: "Aha, det var så de menade, då var det kanske inte så farligt".
Sedan kan jag hålla med många att lite av det de skriver är överdrivet gammalmodigt och konservativt.

Vad jag tycker är dåligt är att Sverigedemokraterna aldrig får en chans att försvara sig själva i media. Om någon exempelvis anklagar Sverigedemokraterna för att vara rasistiska så måste SD få stå till svars för detta innan en tidning kan skriva att de har blivit anklagade för att vara just det. Det har de dock inte fått och detta är helt fel! Båda parter måste få tala och det har alla journalister lärt sig under sin utbildning. Så varför tillämpar man då inte detta?
Hade SD fått chansen att uttala sig i media och debattera så kanske även detta partiet utvecklats och blivit bättre.
Jag tror inte att hela deras politik någonsin kommer kunna funka i Sverige, därför måste de anpassa sig lite efter hur det svenska samhället ser ut idag. Det kan de göra genom att få chansen att få konstruktiv kritik från oss svenska medborgare.
Att bara kalla de för rasistiska svin kommer aldrig göra partiet bättre!

Vad tycker ni?

Att skapa diskussioner

Det bästa sättet att lära sig saker på tror jag är att skapa diskussioner. Självklart kan du sitta och läsa en massa faktaböcker och annat men det finns inget så givande sätt att lära sig saker på som genom att diskutera. Tidigare här i bloggen så har jag pratat om Sverigedemokraterna och jag visste att det skulle skapa debatt. I ena inlägget vinklade jag det som att jag var emot dem och i det andra som att jag var för dem och jag fick i båda inläggen lära mig ett och annat nytt av er läsare. Det tycker jag är kanon. I båda inläggen har folk som är både för dem och emot dem kommenterat, ren fakta och dessutom sina egna åsikter.
Det finns lika många åsikter som det finns människor och det är ju fantastiskt bra. Tänk så tråkig världen skulle vara om alla tyckte och tänkte likadant. Då skulle ju allt stanna upp och ingenting skulle kunna utvecklas. Ingen skulle lära sig något nytt.

En sak som jag dock tyckte var lite tråkigt är att vissa människor har inställningen att vissa saker inte går. Exempelvis då jag skrev: "Varför inte titta sig i spegeln varje dag och säga: Idag ska jag bli en vänligare, fördomsfri och respektfull människa".
Kommentar: Apropå det sista du skrev; Det kommer ingen någonsin komma att lyckas säga och samtidigt vara ärlig :).

Kanske är det så det är men jag frågar mig varför? Varför är man inte villig att försöka? Kanske kan man inte hålla det, men man måste väl i alla fall försöka? Skulle alla tänka som den människan som kommenterade så skulle världen se jävligt illa ut.

Jag ser upp till alla er som försöker! Ni är fantastiska och tydligen unika.

Trevlig fredagkväll!

Rättvisa åt SD

Det där med politik är klurigt men det är kanske just därför det har börjat intressera mig. Jag behöver något att klura på i min händelselösa vardag.
Tidigare uppmärksamade jag Sverigedemokraterna och det är nästan skrämmande vilket förakt folk visar dem. Det är så svårt att veta vad man får skriva och inte skriva. Det är riktigt känsligt att uttrycka sina åsikter vare sig man är för dem eller emot dem.
Jag hittade en blogg där en man uttryckt sina åsikter och "erkände" att han var Sverigedemokrat och hans läsare kontrade med elaka kommentarer såsom "inkompetenta apa", "du är sjuk i huvudet" och så vidare. Hur är det med yttrandefriheten egentligen? Ska man inte få tycka och tänka som man vill? Missförstå mig rätt, men visar man samma förakt för exempelvis Moderaderna, KD, Sossarna och MP som också har sina sämre sidor? "Moderaterna som tar från de fattiga och ger till de rika"?
En av mina läsare berättade för mig lite mer ingående om just Sverigedemokraterna och jag kan inte annat än att erkänna att jag gillade det den här personen hade att säga.
Så därför tänker jag berätta lite för er som tror att Sverigedemokraterna och personer som stöttar dem bara är rasistiska svin. Jag kommer berätta vad partiet egentligen står för och då kommer jag endast räta ut de frågetecken och missuppfattningar som angår invandringen.
Sverigedemokraterna är inte principiellt emot invandring men man vill ha en mer kontrollerad och restriktiv invandring. Jag tolkar det också som att Sverige måste ha möjlighet att hjälpa de medborgare som redan finns innan de kan ta in fler.
Angående utvisning och återvandring så menar Sverigedemokraterna inte att man ska skicka alla invandrare till det land de kom ifrån utan man menar att invandrare som döms för grova eller upprepade brott ska utvisas på livstid.
Många även jag, menar att det även är väldigt många svenskar som begår grova brott men eftersom att de är svenskar så är det något vi måste leva med.
När vi pratar om invandrare så kan man absolut inte säga att alla är likadana och dra alla över ett streck och det vet alla mycket väl. De allra flesta invandrare begår inte brott. SD menar dock att det är tillräckligt många för att föra en mer restriktiv invandring.

Med det här inlägget menar jag inte att jag kommer rösta på SD i valet men jag vill få fram att de blir väldigt orättvist och fördomsfullt behandlade. Ovetande människor vräker ur sig saker såsom "rasistiska svin", "inkompetenta apor" och så vidare utan att ha det minsta kött på benen. Folk pratar om fördomar mot invandrare men vad har inte folk för fördomar om SD och dess väljare då?
Jag har inte det minsta emot invandrare eller mångkulturen, däremot tror jag att SD har potential att föra sig i riksdagen. Jag tror landet skulle kunna bli mer rättvist.

Är jävligt medveten om hur mycket skit jag kommer få för det här inlägget men jag är öppen för era åsikter och jag klandrar inte någon. Alla har rätt till sin egen åsikt.
Nu blir det pansarskölden på för nog är det folk som kommer tycka att jag är en "inkompetent apa" och en "sjuk jävla människa". Då får ni helt enkelt tycka det om ni är så snabba på att dömma en människa.

Jag är inte Sverigedemokrat, jag är inte Moderat, jag är inte sosse. Jag är bara för ett rättvist Sverige där folk kan vara lite snällare mot varandra! Jag hatar glåpord, mobbing, elakheter, allt sådant som gör människor illa.
Världen är full av goda människor med dock så många onda också.

Varför inte titta sig i spegeln varje dag och säga: Idag ska jag bli en vänligare, fördomsfri och respektfull människa.

Kärlek

Sverigedemokraterna i riksdagen?

Sveriges invånare verkar vara nästan panikartat rädda för att Sverigedemokraterna ska väljas att styra Sverige. Jag själv är väl helt ärligt inte särskilt politiskt intresserad. Dock har jag förstått att många tycker att Sverigedemokraterna står för en rasistik och främlingsfientlig politik. Jag gick in på deras hemsida för att läsa vad de egentligen ville göra om de blev valda. Många saker de står för handlar såklart om imigrationspolitiken och invandringen som enligt många har gått till överdrift. För mig är det skrämmande att läsa om just dessa punkter i listan av deras åsikter men jag kan inte förneka att jag ändå blir intresserad av andra frågor de vill ta tag i. Exempelvis angående skatter, de vill hjälpa småföretagare, sjukskrivningar, ja, de känns för mig som ett väldigt drivet parti som verkligen tar tag i saker på allvar. Därför är det också skrämmande att läsa om, citat: "Därför förespråkar Sverigedemokraterna en restriktiv invandringspolitik, liksom att samhället ska uppmuntra en ökad återvandring"
Det är ett citat som för mig är väldigt hårdsmält. Vad menar man egentligen? Återvandring? Menar de att de invandrare som har funnit sig hemma här i Sverige ska återvandra om möjlighet finns? Svenska medborgare ska alltså återvandra till ett land som inte längre är deras hem?
Jag är tveksam till många av Sverigedemokraternas åsikter men jag tror också att många som har åsikter om Sverigedemokraterna inte har all kunskap om vad de står för. Både om man tycker bra om de och om man tycker illa om dem så är man förmodligen inte särskilt påläst.
Jag läste en kommentar i en grupp på Facebook vid namn Sverigedemokraterna:
"Hur länge ska våra barn och barnbarn behöva vara rädda och hjälplösa?
Hur länge ska våra svenska kvinnor behöva vara rädda för att gå ut om nätterna?"
och så vidare.
Det där tycker jag är ett exempel på en person som enligt mig totalt misstolkat partiets åsikter. Enligt mig så är det bara rasistiska åsikter från en ung man med alldeles för mycket ilska inom sig.
Inte fasen är jag som kvinna rädd för att gå ut om nätterna på grund av invandrare, jag är rädd för att bli våldtagen, överfallen eller rånad av en jävligt sjuk person. Svensk, arab, dansk, kines... vilket land du än kommer ifrån kan du ha något fel i huvudet och få för dig att flyga på en kvinna som inte kan försvara sig.
Angående hjälplösa barn och barnbarn så kan jag ju säga, mycket av egen erfarenhet också att det finns sjukt många svenska barn runt om i Sveriges skolor som är jävliga på att mobbas och vara elaka. Svenskar är inte sämre på att mobba än araber, kineser, bosniner, amerikanare.

Vi är alla lika jävliga!

Nog är det kalla fakta...

Då var vi åter i en diskussion angående det svenska rättsväsendet.
En man, Per-Anders Pettersson i det lilla samhället Nås har dömts till 1 års fängelse och 50 000 kronor i skadestånd för att ha försvarat en äldre kvinna som var nära att bli strypt i sin bil.
En 26-årig man ska ha slängt sig på kvinnans motorhuvud, alltså fått henne att stanna bilen, öppnat hennes bildörr och tagit stryptag på henne. Kvinnan skriker, (citat: "hon lät som en katt som blev strypt") och då reagerade Per-Anders som stod ex antal meter ifrån brottplatsen. Han greppar det första bästa han kan få tag på, i det här fallet en domkraft och springer fram samtidigt som han skriker mot mannen att sluta. När han inte gör det slår han till honom med domkraften i ryggen och då lyckas han få bort mannen från kvinnan och bilen. Efteråt slår han till mannen i huvudet. Mannen svimmar av, hamnar i koma och tvingas operera in en metallplatta i huvudet.
Per-Anders döms till 1 års fängelse för grov misshandel samt 50 000 kronor i skadestånd till mannen han slog i huvudet.
Mannen som överföll den äldre damen dömdes för misshandel och fick villkorlig dom samt 8100 kronor i skadestånd till kvinnan.

Rätt eller fel? Enligt det svenska rättsväsendet så är det rätt men var går egentligen gränsen för självförsvar och att handla i så kallat nödvärn om man inte kollar i regelboken? Ska den verkliga förövaren få ett lägre straff än den personen som försökte stoppa allt? Tankarna och åsikterna är många och någon rättvisa kommer förmodligen aldrig skipas.

Vad är egentligen rättvisa?

Eviga reklam

Jag har kommit på en ganska intressant sak som jag tror gäller många.
Nästan överallt registrerar man sin mailadress. När man ska beställa kläder, när man beställer en resa, när man registrerar sig på någon hemsida jaa, vart du än ska registrera dig så står det att du ska lämna din e-postadress.
Jag får i stort sätt ALDRIG några vettiga mail som är personligt skriva till mig utan det är endast reklam och de slutar heller aldrig komma. Varje dag får jag cirka 10-15 mail från olika företag och många utav de vet jag inte ens vad det är för något! Ibland känns det som att företag delar med sig av registrerade mail-adresser för en effektiv och smidig marknadsföring. Man vet aldrig vad de har för slugt för sig. Men, men, no harm done förutom att man blir lite besviken varje gång man öppnar sin inkorg och inser att det bara är en massa reklam.

En skräppostlåda; Ja tack! (Synd att det inte hamnar där bara)

Starka ord

Jag har insett att jag använder ordet hata alldeles för mycket. "Jag hatar den där reklamen", "jag hatar det programmet", "jag hatar henne", "jag hatar honom", "jag hatar snö", hata hata hata. Såklart hatar jag inte dessa saker egentligen utan det är sådant som bara flyger ur en när man känner sig sådär frustrerad som man bara kan göra. Hata är ett så starkt ord och jag borde verkligen inte använda det så ofta som jag gör. Jag hatar ingen, jag hatar inget, så varför ska jag då säga det? Jag säger ju inte att jag älskar någon eller något om jag inte gör det.

Näe, hata mindre, älska mer. Det är något att leva efter.

Ciaoo!

Facebook på jobbet?

Facebook på jobbet?
Min personliga reflektion är att man kan vänta till man kommer hem med att just kolla din personliga mail, din facebook och ja, vad du nu än använder dig av. Folk vill ständigt vara anträffbara och aktuella och det tycker jag är lite larvigt. Varför inte ta en paus i cyberspace-världen och sätta dig och läsa en tidning eller en bok på rasten istället? Eller varför inte prata med människor i den verkliga världen?
Facebook är något du gör på fritiden, inte på jobbet.
Jag skulle tycka att det skulle se fruktansvärt oprofessionellt om jag kom in i ett undersökningsrum på vårdcentralen och Facebook stod på. Likadant om jag kom in på en frisörsalong och Facebook stod på på personaldatorn.
Kalla mig gärna gammalmodig men jag tycker att det har gått lite väl långt om man måste kolla sin Facebook var och varannan timme.
Visst, jag kan själv erkänna att vissa dagar kan jag vara inloggad flera gånger varje dag men det är dagar då jag absolut inte har något annat att göra och är riktigt rastlös. Jag menar, är jag iväg någonstans, hos en kompis eller på jobbet, inte fasen klickar jag upp en internetsida på deras dator och loggar in på Facebook då.
Näe, det är någonting som verkligen kan vänta. För mig är det viktigare att koncentrera mig på vad som händer i den verkliga världen.

Valentine´s day

När man är hemma och är sjuk blir det en massa tid över till tankar och funderingar. Idag slog det mig att det faktiskt snart är alla hjärtans dag, nämligen om 10 dagar.
Jag vet inte riktigt vad jag och alla hjärtans dag har för förhållande. På sätt och vis är jag nog lite av en romantiker och det är kanske just därför jag tycker det där med alla hjärtans dag är väldigt överskattat. Vad är det egentligen för romantiskt med att vara romantisk en dag då alla ska vara romantiska? Näe, sådant ska komma spontant tycker jag.
Vad är då romantiskt egentligen? För somliga är romantik en lyxig middag med levande ljus, för andra är det att sitta och mysa under en filt med en bra film och för andra kan det vara romantiskt att bara hålla handen. Det finns en mängd olika grejer som kan tolkas som romantik och jag tycker att vi borde vara mer romantiska året runt. Istället för att köpa något jättedyrt i present till din älskling på alla hjärtans dag kanske det är bättre att erbjuda henne/honom ryggmassage någon gång då och då, laga mat om han/hon haft en tuff dag, göra det lite extra fint hemma med lite ljus, chips och en bra film, ja ni förstår. Det finns så mycket små saker som förstärker ett förhållande mer än att köpa ett jättedyrt halsband på alla hjärtans dag.

Vad tycker du är romantiskt?
Vad tycker du om alla hjärtans dag?
Kommentera gärna...

On, off, on, off, on, off

Jag känner mig lite spänd idag. Jag vet inte om det är för att jag är förväntansfull eller för att jag inte är det. Så mycket som rör sig i mitt huvud just nu och därför blir mina inlägg väldigt diffusa. Jag har inte båda fötterna på jorden och har inte haft det på nästan en vecka. Jag vet inte om det är en jobbig känsla eller om det är en bra känsla.
Vad jag vet är att jag har svårt att somna på kvällarna och det är förstås inte bra.
Ibland önskar man att man hade en on och off-knapp i tinningen så att man kunde stänga av alla tankarna som smyger sig på när det blir sådär fruktansvärt tyst som det bara kan bli när alla har gått och lagt sig. Varför ska allt börja snurra just då? Trots att man är så fruktansvärt trött så tar tankarna överhanden och håller dig vaken trots att allt du vill är att sova. Gud, jag låter ju som jag har verkliga problem. Nåväl, om några veckor kommer jag förhoppningsvis ha kommit ner på jorden igen.

Lucky, lucky, puss, puss!

Fascinerande skvaller

Idag hade jag en liten lucka på salongen och då passade jag på att läsa i Sveriges största skvallertidning, nämligen Hänt Extra. Jag skulle inte säga att jag är ett stort fan av skvallerblaskor men när man väl sätter sig där och läser så kan man inte låta bli att lusläsa dem. Jag är nog rätt nyfiken på vad som händer i kändisvärlden ändå, om inte annat vad skvallertidningarna vill ska hända. Vissa grejer vinklar de ju precis som de vill men det kanske är det som är själva charmen med tidningar som Hänt Extra.
Det är rätt fascinerande vad folk roas av. En del kan verkligen inte få nog av skvaller medan andra spyr galla på det. Jag vet nog faktiskt inte riktigt vad jag tycker. Ibland tycker jag det är så dölarvigt så det är inte sant och ibland så kan jag omöjligen dra mig från tidningen. Jag är en riktig upsidedown-människa på alla fronter. Därför jag aldrig får ro i själen.

Peace out!

En spegelblank, perfekt fasad

Ett vägskäl. Det är just så det känns. Ett vägskäl vars vägar leder till två helt skilda mål. Vilken väg man än väljer så leder den inte till ett bra ställe. Man hamnar hela tiden i ett nytt vägskäl där ännu fler val ska göras. Två stycken blir till tre. Fyra stycken blir till fem och så vidare. Trots valmöjligheterna så ser man ingen positiv och bra väg ut. Beslut ska fattas hit och dit. Önskningar ska uppfyllas och krav ska levas upp till. Varför gör det så ont? Varför kan man inte ha ett tunnare skal? Varför ska man alltid visa sig så stark? Varför vill man att fasaden ska vara så perfekt?
Slutligen kommer fasaden att börja vittra och smulas sönder mer och mer. Sedan står man där, avklädd och utlämnad. Vad finns då att göra åt saken? När man är så nedbruten att man inte orkar längre?
Vad gör man när det inte längre finns någon där? När det aldrig funnits någon där? När det finns några där fast man aldrig vågat öppna sig och smutsa ner den vackra fasaden? Medlidande blickar som följer en... folk som säger, jag finns här för dig om du behöver mig.

Den tjocka fasaden finns ändå där. Finputsad, kall och blank. Den släpper ingen in på bara skinnet. Den låter ingen hjälpa en. Den vill klara sig själv. Vill se bra ut utåt.
Den hjälper andra men låter ingen hjälpa tillbaka. Den ska visa sig stark och att den kan stå emot allt. Vatten, vind, eld, jord. Inget kan bryta den.

Fasaden finns alltid där...

Obligatorisk utgång?

Är det obligatorisk utgång på juldagen? Isåfall, varför känner jag mig så opepp?
Jo, det kan jag svara på!
1. Jag har fått två gigantiska finnar på vänstra ansiktshalvan som trots diverse concealer, foundation och puder kvarstår och lyser med sina bländande röda nyanser.
2. Jag är fattig efter all julshopping och på alla krogar kommer det vara dyrt inträde.
3. Jag har ingenting att dricka. (Jag vet, det låter fjortis men vem vill festa på julmust?)
4. Jag har inga festkläder.
5. Det är fruktansvärt tråkigt väder ute. Spöregn, slask, is, skit, blää.

Varför är alla andra så peppa då? Jo, för att de helt enkelt är mycket piggare än mig.
Blir det någon utgång för mig då? Det vet jag inte än!

Tv:n eller krogen? Just nu leder tv:n.

Att finna sig själv

Idag är en sådan där tråkig dag som jag ibland brukar skriva om. Det är grått, det är mörkt och det finns inget att göra. Dagen rinner bara ur händerna på dig och när du sedan går och lägger dig ikväll kommer du känna att du inte gjort någon nytta alls. Kanske måste det finnas sådana dagar men jag klarar inte riktigt av det här med att bara gå runt i myskläder hela dagen och slappa. Under tiden jag gick i skolan så hade jag gärna sådana dagar, gärna hela helger. Nu känns det dock som att livet bara rinner iväg.
Kommer ni ihåg hur sakta man tyckte att tiden gick när man var liten? Hur dagarna riktigt segade sig fram.
Jag tror att efter man gått ut gymnasiet och ska börja jobba börjar tiden gå i en rasande fart. Varför förstår jag inte och lär väl aldrig göra heller. Det bara är så.
Barn säger: Mamma, varför går tiden så sakta?
Vuxna säger: Gud, vad tiden går fort!

Ibland känns det som att man inte kommer hinna med att leva livet för att något har satt en på flashing forward. Jag är så rädd för att missa saker. Jag är så rädd för att inte hinna uppleva allt jag vill.
Vad vill jag egentligen?
Inte den blekaste aning och jag behöver kanske inte veta det ännu. Pressen att finna sin plats i samhället tror jag att många känner och det är inte det enklaste. Kanske ska man inte bara ha en plats i samhället utan två, eller tre eller rentav en massa platser?
Min kamp om att finna mig själv tog inte slut efter gymnasiet som jag trodde utan den kommer att fortsätta. Man kan aldrig säga när eller hur man finner sig själv. Det är något som bara händer och det när man minst anar det.
Vet jag vad jag kommer göra om 1 år, 2 år eller 10 år? Svaret är nej och kanske vill jag inte veta det ännu. Jag vill leva i nuet, leva just nu! Det är ett sjuhelsikes vardagsproblem som jag vet att många delar med mig. Man längtar så mycket till något som ska hända om 1 vecka, 1 månad att man inte ser allt det andra roliga som händer runt omkring en.

Man ska ta vara på sitt liv, men hur?
Vad är ett liv egentligen för mig?
Det är verkligen saker att fundera på!