Varför gottar vi oss i andras olycka?

En tanke slog mig i morse när jag smygtittade på Efter tio samtidigt som jag packade min väska.
Stefan Sauk var på besök i studion och han tog upp en väldigt intressant sak. Varför är vi människor så intesserade av andras olycka? Varför är vi så nyfikna när ett par exempelvis ska skilja sig? Varför tycker vi det är roligt att titta på när två personer som egentligen är bästa kompisar bråkar och kastar skit på varandra? Varför, varför, varför?
Jag märker själv här på bloggen att jag har så avsevärt mycket mer läsare under perioder då jag är deppig, ledsen och har problem än när jag faktiskt mår bra och är glad. Blir mitt skrivande på något sätt intressantare under dessa perioder eller är folk helt enkelt så intresserade av att läsa om hur dåligt jag mår? Kanske sitter en del och hoppas att det ska bli ännu mer problem för mig för det innebär ju ännu mer intressant läsning? Erkänn att jag har rätt?

Är det verkligen okej att gotta sig i andras olycka? Det är en fråga som jag ställer mig och kanske finns det inget svar på det.
Jag tror att dessa svaren skulle bli dubbelmoraliska. Jag menar, det sitter ju faktiskt en person och skriver och det finns folk som läser. Vad folk väljer att skriva och vad folk väljer att läsa är ju upp till var och en. Däremot tycker jag att det är ganska sorgligt när folk slutar uppmärksamma varandra just av den anledningen att de faktiskt mår bra och är glada.

När jag är ledsen och deppig blir jag emellertid poetisk, emellertid tom. Kolla detta inlägget jag skrev under en period då jag inte mådde särskilt bra. Jag tycker ändå det är ganska vackert och skört skrivet. Nu känns det som att jag tittar tillbaka på mig själv och för bara några månader sedan var jag en ganska skör människa och det krävdes inte mycket för att självförtroendet åkte i botten och jag blev ledsen.
Jag jobbar med mig själv varje dag. Det är något jag måste göra.