Självmord

Hittade ett inlägg i den här tjejens blogg som jag känner att jag vill diskutera.
Det handlar om det mycket känsliga ämnet självmord.

Hur många tonåringar har aldrig fått tanken: "Det är ingen som kommer sakna mig ändå", "Livet är bara skit" och så vidare?
Jag själv har mått riktigt dåligt men jag har aldrig visat det för någon och jag tror många som är bekanta med mig blir chockade när ni läser detta.

Jag bara byggde upp som ett svart monster inuti mig och inombords tynade jag bort mer och mer. Jag kunde aldrig prata med någon, jag ville aldrig prata med någon. Det perfekta fasaden fick inte förstöras.
Så många gånger som jag tänkte, jag vill inte mer, jag orkar inte. Att jag ständigt höll allting inom mig och att som 13-14-åring gå runt och själv bära på alla dessa smärtsamma känslor har förstört mig lite idag. Jag kan inte öppna mig något vidare för folk, jag är väldigt stängd angående mina känslor, vilket bland annat min pojkvän drabbats av. Vi kan aldrig tala ut om vi bråkar för när vi gör det så sluter jag in mig själv som en mussla och blir alldeles iskall. Det är någon form av försvarsmekanisk som bryter in och jag tror även att den här känslan drabbar många som är självmordsbenägna i tonåren. Så fort folk upptäcker att du är svag så sluter man sig. Man vill så gärna verka stark, man vill inte att någon ska veta.

Jag tror på tanken att det alltid finns en väg ut och den vägen är inte att ta livet av sig. Man kan klara allt, trots att du har fått men för livet av saker som hänt under ditt tidigare liv.

Är man självmordsbenägen så kan man inte tänka på det här sättet som jag nu säger men däremot kan du få hjälp av andra att tänka det åt dig.
Gör inte som jag och slut dig som en mussla, det är något som kommer ge dig men för livet och att bara reda ut en liten diskussion kommer bli en pina. Man måste våga släppa ut det svarta inom sig och tro mig, av egen erfarenhet vet jag att det inte är lätt, jag har inte lyckats ännu.
Jag jobbar med mig själv varje dag, ibland faller man tillbaka men ibland klättrar man också några steg uppåt.
Att det sedan finns folk som säger: "Amen, det där det är väl ingenting, det finns de som mår mycket sämre och har det mycket värre", så är det inte sant för fem öre. Alla har sina problem och inga problem är för små. Ett litet problem kan om det inte reds ut växa sig större och bara bli värre och värre.
Man får inte gå och tänka att ens problem är för litet för det finns alltid någon som kan hjälpa dig att må bättre. Det är mycket bättre att ta tag i det innan det har växt sig okontrollerbart.

Jag reagerar också på att många säger att det är så himla själviskt att ta självmord. Hur kan det vara det? Att offra sitt liv är väl något av det mest osjälviska man kan göra? Visst, du lämnar många ledsna människor bakom dig men hur kan man tänka att personen som tog sitt liv var självisk istället för att tänka på hur dåligt han eller hon måste ha mått?
Tänk hur dåligt många människor kan må som inte tar sitt liv. Tänk då på de som verkligen tar sitt liv... ja, ni förstår säkert vart jag vill komma?

Jag lyckades ta mig förbi det där stadiet då man kände att man aldrig dög, att man inte skulle vara saknad om man dog och så vidare med livet i behåll. Jag är väldigt glad för att jag bestämde mig för att klara det och det helt på egen hand. Det är nästintill ingen som känner till mina verkliga problem. Dock känner jag att jag nu kan lämna det som hände för 5-6 år sedan bakom mig och gå vidare. Jag behöver inte berätta för alla vad som hände då för jag har lyckats ta mig upp ur det svarta hålet.
För dig som är där nu, där jag var för 5 år sedan rekommenderar jag dock att prata med någon professionell. Ett alternativ är också att prata med någon du verkligen litar på, exempelvis en lärare eller kompis som i sin tur kan hjälpa dig att hitta en bra psykolog eller liknande.

Inga problem är för små och jag hoppas verkligen att folk kan börja inse det och definitivt att folk som ständigt uttalar sig såsom, "då har du inte problem" eller "då vet du inte hur det är att må dåligt". Det är ett så sjukt dåligt sätt att uttrycka sig inför någon som inte mår psykiskt bra och överhuvudtaget ett skitdåligt sätt att uttrycka sig på. Tänk på att det faktiskt kan finnas unga tjejer och killar som läser det där och då tänker de: "Nähe, okej, mina tonårsproblem är inte så farliga". Det får ju bara fler och fler att tänka: "Näe, jag mår inte tillräckligt dåligt för att få hjälp".
Vad är tillräckligt dåligt då? Ja, svara på det ni som tror er veta.

Det är de små framstegen varje dag som gör det. Jobba med er själva och fokusera på framstegen. Det är okej att åka ner några steg igen för vissa dagar kommer man att må dåligt och tänka tillbaka på tiden då allt hände. Det viktiga är då att inte ge upp, fortsätta klättra uppför stegen och kämpa vidare.
Vi har förutsättningar att göra något bra här i livet.

Jag vill, vill du?