Att rycka upp en blomma...

Imorgon flyttar jag! Det känns helt galet och jäkligt dramatiskt. Jag vill inte gråta men jag vet att jag kommer göra det. Jag ska flytta ifrån min lilla mamma som varit vid min sida i 20 år. 30 mil bort från min söta lilla mamma.
30 mil bort från min familj, min mamma, min pappa, min bror.
30 mil från mina älskade vänner Tova och Sandra.
30 mil från min underbara farmor och farfar och min lilla bebis Lotta.

Är jag galen som flyttar? Ja, förmodligen men jag måste ändå ta steget ut i världen nu. Bort från lilla Oskarshamn.
Det kommer kännas som att slita upp rötterna från en blomma imorgon. Jag tror det kommer göra ont. Mamma kommer gråta, Tova kommer gråta, farmor kommer gråta. Jag kommer gråta fast att jag inte vill det. Jag hatar när folk ser mig gråta. Det är sketjobbigt. Jag vill inte visa mig svag.

Det känns på riktigt nu. Nu känns det inte längre som att man bara ska hälsa på. När jag ser mina packade väskor... det känns sorgligt.
Trodde jag skulle känna glädje men just nu gör jag inte det. Nu är det bara ledsamt och tårarna kommer när jag sitter här och skriver. Jag vet, jag är en drama queen innerst inne.
Kanske kommer glädjen sedan. Jag kände den för några dagar sedan, kanske kommer den tillbaka igen när vardagen kommer igång där nere med jobb och allt vad det innebär.

Jag hoppas på glädje...