Stockholmsbrats och ett liv som katt

Alltså fy fan vilka människor det finns. Tittade just på Sanningens ögonblick på femman. Då var det någon jävla stockholmsbrat som satt och spände sig och typ hånlog när han erkände att han varit otrogen mot sin flickvän med mycket mera. Hur kan man sitta och le åt något sådant? Om inte annat så borde man väl skämmas ihjäl för att sitta där och berätta för ett par hundra tusen i Sverige om vilket skithuvud man är? Jag blir så förbannad och jag hoppas verkligen att hans flickvän lämnar honom. Ingen är värd att bli behandlad så.
Ibland önskar jag att jag vore en katt - deras liv verkar så enkelt.