Se möjligheterna, inte problemen

Det är lätt att säga men ganska svårt att följa. Jag har varit deppig de senaste dagarna. Jag har varit arg på människor som verkligen inte gjort mig något utan min deppighet gick liksom ut över dem. Ni vet vilka ni är och jag kan inte säga annat än förlåt. Jag är så glad att ni står ut med mig. Jag brukar ha en depperiod ungefär den här tiden på året men i år har jag nog varit sneppet tjurigare. Jag tror det beror på min otrygghet i mig själv just nu. Innan hade man skolan, då hade man inte så mycket val. Skolan kom alltid i första hand och man hade alltid något att komma till.
Efter gymnasiet hade jag bestämt mig för att flytta ifrån den här lilla tråkiga staden som gör mig så deppig. Kom jag härifrån? Nej, och man ser alla kompisar och bekanta som flyttar iväg till andra städer för att plugga eller resa. Själv sitter man här i gråa, tråkiga Oskarshamn och inte har en aning om någonting. Allt känns ostabilt liksom. Vad vill jag göra just nu? Jag vet vad jag vill, men möjligheterna till det finns liksom inte. Man kan inte bara flytta till en helt ny stad utan att ha ett jobb eller en skola att börja på. Det anser jag i alla fall. Man måste kunna försörja sig själv och inte vara beroende av någon annan.
Jag och Tova gick och pratade om detta nu ikväll. Att man känner sig så instängd och varje gång man varit iväg och måste åka hem så får man en sådan ångest. Man vill verkligen inte. Det handlar absolut inte om att man inte vill hem till sin familj och sina vänner, vad vore man utan dem? Det handlar om den här staden. Att aldrig få vara anonym, att aldrig få uppleva något spännande och nytt, var dag, samma rutiner och sysslor. Gud, vad negativ jag låter och det är inte konstigt att jag är deppig när jag bara tänker så här, tänker kanske ni och ja, så är det förmodligen.
Ljuset i min vardag just nu är i alla fall mina vänner. Det är så skönt att vara med er och man behöver aldrig göra sig till utan man blir accepterad för den man är. Tova, Sandra och Hanna. Utan er hade jag varit en tjurig kärring som stuckit ut huvudet genom dörren och skrikit på ungarna som gått för nära mitt staket.
Jag älskar verkligen er och ni gör mig till en bättre människa.
Jimmie, mitt hjärta, du är min stöttepelare här i livet och du får ta mycket skit från mig. Jag är jätteledsen för det och hoppas att jag någon gång kan gottgöra dig. Du har dina egna problem men får ändå även bära mina. Tack för att du står ut.

Tack för att jag fick prata av mig och tack till alla er som orkade läsa ända ner hit. Någon känner säkert igen sig även om man inte bor i Oskarshamn.

Püss