Jag kan inte säga annat än så många andra. Det här är en utav de mest självutlämnande och starkaste böcker jag har läst.En sorts kärlek handlar om det lyckliga paret Sten och Carmen van Diepen som tillsammans har dottern Luna. Både deras förhållande och omgivning är idyllisk och deras liv leker när de en dag får reda på att Carmen har fått bröstcancer.
Deras bekymmerlösa vardag byts ut mot ständiga sjukhusbesök, sömnlösa nätter och en ständig oro att inte längre få leva.
På dagarna är Sten den stöttande och förstående maken men på nätterna förvandlas han till ett otroget svin som ständigt träffar nya kvinnor bakom Carmens rygg.
När Sten sedan får veta att Carmen är döende lovar han henne att inte träffa några fler kvinnor än just henne, under den lilla tid hon har kvar. Hur ser kärlek ut och hur ska en äkta make vara?
Man förstår ju direkt när man läser boken att detta inte är en sådan bok med ett lyckligt slut.
Som jag tidigare skrev så undrar jag om inte detta är den starkaste boken som någonsin har skrivits. Att vara så ärlig om sig själv och erkänna alla sina fel och brister på ett sådant utlämnande sätt har jag aldrig tidigare varit med om och då har jag läst många böcker.
Först ville jag inte läsa den på grund utav att jag nog gärna vänder bort blicken från sådana böcker. Jag vågar inte läsa om sådana hemska sjukdomar som cancer. Jag vill inte ta det till hjärtat och jag vill inte fälla några tårar. I alla kommentarer jag har läst om boken så har man skrivit "tårarna strömmar", "jag kunde inte hålla tårarna tillbaka" och så vidare så tänkte jag att jag ska banne mig inte gråta. Jag klarade mig ifrån det ända till jag kom till de sista kapitlen, då gick det bara inte att hålla emot mer. Jag fullkomligt stortjöt och mitt hjärta kändes som att det gick i tusen bitar. Det kändes så nära, som att det hände mig själv. Även den okänsliga kommer att fälla tårar!
Läs den, den hoppar direkt in på min förstaplats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar